Lägga sig under kniven

I 9 av 10 gånger så syns det inte. Inget man tänker på som utomstående. Det döljs och pratas inte om. Men det betyder inte att problemen inte existerar.
 
Jag pratar helt enkelt om min egna kropp. Ja jag har gått ner såå många kilo genom åren, och även upp när jag blev gravid. Så kroppen har helt klart förändrats genom åren, det går inte att förneka. Och även om jag tycker om den jag är som person och är tillfreds med vars jag är i livet så kan jag inte komma ifrån att jag vill ändra kroppen. Och visst, till viss del går det att ändra genom att träna. Men aldrig tex. att magen skulle sluta hänga, och jag menar bokstavligt talat hänga efter att ha gått ner 50 kg och sen upp och ner med en graviditet. 
 
Det är därför jag vill göra plastikoperationer. Ja, flera. Jag vill fixa låren, överarmar och brösten. Alla 3 områden hänger väldigt mycket och det faktiskt svårt att hitta kläder som sitter bra pga. all hud och sånt som hänger. Och för att inte tala om hur mycket det kliar och svettas nu på sommaren när det är varmt. Inte skönt någonstans.
 
Så det är därför jag kommer göra dessa operationer. För mig själv, och absolut ingen annan. Har inte missat hela grejen kring Sindy, som antagligen..eller högst troligt fick sin bröstoperation sponsrad och dom livesände det hela på Instagram. Jag kikade till och från, mestadels för att jag själv ska göra en sådan operation och för att det är intressant att se hur den går till. Folk går bananas över att hon blivit sponsrad en operation och dessutom sänder den live. Jag hade ärligt talat också gått med på den dealen. Det finns så mycket mer värre saker i världen än att någon får en (antagligen) gratis eller billig operation som sänds live. Garanterar er att det existerar mycket, mycket värre saker att bli fundersam över.  

You're on your own now

Nyår har även nu passerat sen några dagar och vi är inne i 2015 (hur länge kommer man skriva 2014 innan man kommer in i det?). Mitt nyår var väl sådär ska jag ärligt säga. Vissa stunder önskar jag att man kunde radera och jag önskar att jag hade hjärta av is med istället för reagera negativt på vissa saker. Samtidigt hade jag jävligt kul också. Fick ju faktiskt en ny Batman och Robin bild tillsammans med finaste Emma ♥ Bäst! Nej men..jag vet inte. Jag tror detta blir ett sånt där babbel-inlägg om allt och inget. Någonstans måste jag skriva ut det, jag är sån som måste skriva av mig så jag sen kan lägga det bakom mig alt. ta ett beslut som gör att jag kan gå vidare.
 
En av mina närmaste vänner borde väl kanske tagit det lite mer lugnt. Jag känner honom. Ganska väl. Jag vet hans dåliga och bra sidor. Men oavsett när någon är lite för mycket eller gör något fel, speciellt på fest där det annars lätt spårar ut så går jag snabbt in och berättar att den gjort fel och försöker iallafall lösa det för stunden. Det blev himla fel på nyårskvällen. Och det förklarade jag för honom, om så 10000 gånger. Till slut så fick jag berörda parter att prata med varandra med att jag var med. Men ska tillägga att jag inte enbart klandrar honom men det kunde klart undvikits lätt. Nåja.
 
Och oavsett vad någon säger så har man ett val. Man gå därifrån. Att lägga handen på någon, oavsett om det är en kille eller tjej så kommer det i mitt huvud alltid vara fel såvida du inte måste skydda dig och du känner dig hotad av någon. Det står jag fast vid till 110%. När jag fick höra att en ny bekant gett honom en örfil pga. något han sagt så nej, det går inte hem hos mig någonsin. Personen vet hur han är, detta är såklart ingen ursäkt för att kanske säga dumma saker..det fattar jag. Men.. att slå någon? Nejdu.
 
Tredje saken kan jag inte direkt skriva så mycket om då jag pendlar upp och ner kring det hela tiden så det är svårt att sätta rätt ord på det hela. Men i det stora hela är jag otroligt besviken och tappat förtroendet för en person. Detta beror på en sak jag aldrig skulle kunna göra emot någon om jag visste vissa saker. Då hade jag inte bett om ursäkt och sen fortsatt. Då betyder orden ingenting. Inte för mig. Då tycker jag det oerhört respektlös emot mig. Hade väl inte brytt mig för fem öre om jag inte känt personen, det är en helt annan femma. Meen när det ska vara en av ens närmaste vänner? Nah. Nej. Klarar mig bra utan det, jag har nog med skit att ta tag i utan att behöva sådant här också.

Nu ser ni mig

Jag vet inte alls hur detta inlägg kommer bli alls, jag känner mest att jag behöver skriva av mig om det. Kan nog ha skrivit om det förut också men det är värt att ta upp igen då jag möter på det mer och mer. Eller ju fler kilon jag går ner.
 
Jag säger inte att folk aldrig pratat med mig innan. Tvärtom, jag skulle kunna sitta ensam på en buss och en person skulle kunna gå på bussen och välja att sätta sig brevid mig och prata om vädret eller något annat kul. Eller jag kan stå och plocka lösgodis och en farbror klappar sig på magen och säger "Hehee ja här ska man ju inte stå egentligen..men gott äre" varav jag skrattar och svarar "Ja livet vore väl för tråkigt utan lite godis". Dessa två exempel är så ytterst få tillfällen som folk har pratat med mig. Mina vänner och familj vet om detta och skrattar bara när jag berättar att någon för mig okänd pratat med mig. Och jag har inget emot det, inte ett dugg. Speciellt inte om det är någon äldre. Jag har tidigare jobbat inom äldrevården och vet hur ensamt det kan vara för en del som förlorat sin respektive. Hur glada dom var när man satt ner och pratade med dom om ingenting egentligen. När man läste tidningen för dom, hur dom lyssnade och inflikade sina åsikter kring det ena och det andra.
 
Nu kommer jag egentligen ifrån ämnet, men skulle säkert kunna skriva så mycket kring det där att prata med okända människor. I regel så möter jag deras blickar jag säger hej eller nickar ett hej. Krävs bara några sekunder av min tid och vem vet om man råkar göra någons dag bara av ett simpelt hej eller ett leende tillbaka. För detta gör jag emot vem som helst, gammal som ung, rik som fattig, smal som tjock, tjej som kille osv. Det är självklart. En sista avstickare innan jag kommer till det jag skulle skriva om ifrån första början. Jag satt i stan på torget och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Hade precis börjat bli varmare ute och folk var glada och pratade så glatt om vädret. Jag satt i busskuren och som så många gånger innan så varvar jag tiden med att kolla Facebook, Instragram och Twitter, ni vet..öppna något, stänga ner, öppna ett annat och sen om och om igen. Detta varvar jag med att kolla mig omkring på omgivningen.
 
När jag ser mig om till höger så står det nu ett gäng med tjejer, kanske 3-4 st och dom pratar och skrattar. Några minuter senare kommer en medelålders man fram, han luktar starkt av alkohol och har ett utseende som visar att han antingen är hemlös alt. är alkolist. Kanske en kombo. Han säger något till tjejerna och dom går därifrån utan att svara något alls. Jag ser att dom går några hundra meter bort och sen skrattar dom och kollar på honom. Mer tid än så la jag inte på dom eftersom han sen ville prata med mig. Jag säger aldrig att jag är något helgon som väljer att prata med folk, men jag valde att bortse ifrån stanken av alkohol och hans utseende och prata med honom. Han hade svårt att prata, verkade blanda ihop ord och kunde ibland inte göra sig förstådd. Men jag försökte förstå och ställde motfrågor som gjorde att han kunde svara ja eller nej på. Egentligen pratade vi om ingenting, men vad gör väl det.. han ville säkerligen bara prata av sig. När hans buss sen kom så önskade jag honom en trevlig helg och tillbaka får jag världens leende tillbaka. Sånt som gör det värt det.
 
Men världen ser inte ut såhär för många. Dom vill inte prata med folk som inte ser ut på ett visst sätt. Nu kommer jag enbart skriva utifrån mig själv, vad jag känt och vad jag upplevt.
 
Som jag skrev i början så har det aldrig varit ett problem för folk att prata med mig oavsett hur jag sett ut. Men skillnaden nu är att killar pratar med mig på ett annat vis. Dom kanske har pratat med mig förut, om rent allmäna saker. Men samma killar kollar nu på mig på ett annat vis..pratar om andra saker. I början så trodde jag att jag inbillade mig när det skedde någon gång men jag har fått det svart på vitt nu, för nu har det hänt så många gånger att jag kan se direkt på dom vad dom vill. Borta är blicken som vill prata om vad som hänt sen sist och är ersatt nu med en blick som undrar om man följer med hem sen. För några helger sedan fick jag ett direktmeddelande på Twitter av en bekant som skrev "du är intresssant ;)" och jag frågade vad han menade, för denna kille har sambo/tjej. Och jag visste ju såklart vart han ville komma med det hela. Och komma var ju exakt det han ville.
 
Blickarna på krogen är helt annorlunda. Eller fel av mig. Nu får man blickar. Innan såg dom en aldrig, jo..om man stod i vägen kanske eller om dom råkade gå in i en. Men mer var det aldrig direkt, såklart finns det undantag där med. Såklart blev jag pratad med eller bjuden på en eller annan drink/cider men..det var vänskapligt kunde jag känna ifrån deras sida. Nu kläs man av med blicken, man får en utvärdering om man ska få den där drinken/cidern eller shoten. Man är med och tävlar med dom andra. Inte för att jag är med och tävlar för min egna del, står utanför det hela då jag har pojkvän sen snart 10 år tillbaka. Men på något höger och vänster så räknas jag nu in där.
 
Hela attityden ifrån killar är helt annorlunda nu jämför för drygt 1 år sen. Och det är så tydligt också, jag vet inte om dom ser eller märker hur tydligt det är. Jag skrattar mest åt det hela. Jag är glad att jag är så medveten om deras spel. Såklart jag kan uppskatta en komplimang då och då, don't get me wrong. Men detta inlägg riktar sig mest till folk som ser mig nu. Som inte ens la en sekund av sitt liv på att ens säga hej innan. Som inte känner igen mig förens jag presenterar mig och säger att vi faktiskt känner till varandra. Dom som säger "nej men vart har du tagit vägen?!" och kollar min min kropp. Dom som inte pratade med mig för att jag inte passade in i deras mall om vad som är snyggt. Detta är till dom som ser mig nu när jag väger 45 kg mindre och fortsätter gå ner i vikt.
 
 

Searching for a message

Jag är på ett sådant humör att jag bara vill skriva om allt. Verkligen allt jag vet och vill berätta. Men oavsett vilken musik eller vilken låt som beskriver det jag känner inombords så vågar jag inte skriva allt. Här skulle jag kunna skriva ett inlägg på blogg.se's bloggportal och bara spotta ur mig allt jag känner och känna mig tom efteråt och hoppas att ni skulle förstå allt jag skriver. Men ni skulle inte förstå allt jag skriver, inte ens en bråkdel och jag skulle aldrig ge ut allt om mig själv. Varken i text eller tal. Även om jag skulle skriva allt så fylls det på imorgon med något nytt. 
 
Att ge ut mig själv skulle innebära att jag skulle vara sårbar. Att vara sårbar innebär att jag skulle kunna förlora. Att förlora skulle innebära att jag skulle ha samma känslor som för 9 år sedan. "Jag har förlorat en tävling..men vunnit ett val"

Kanske önskar jag ibland att jag orkade berätta varje lilla detalj. Men jag vill inte ha någon så nära, många är nära men aldrig riktigt vid mållinjen som jag suddar ut för er när det är nära eller så målar jag kanske upp en bild av att den är passerad. Det är så många ouppklarade saker, vissa händelser kommer aldrig bli uppklarade. Svaret kommer lysa med ständig frånvaro. Det gör mig inte så mycket, så länge ingen frågar.

Att leva på krediter



Bild lånad härifrån http://www.collegefashion.net/shopping/5-online-only-stores-to-shop-at-asap/


Köp nu - betala om x antal månader
. Otroligt dumt. Varför skulle jag köpa något nu och betala sen? Vad var vitsen med det? Har man inte pengar nu har man väl inte det sen heller? Vad är det för människor som använder sig av det alternativet?

Tydligen jag. 23 år gammal och hade krediter på lite över 25 tusen. Men det är klart.. det var ju inte pengar som fanns egentligen. Bara en summa på papper som man betalar av lite varje månad till en otrolig hög ränta. Men vad gjorde det då när man såg att Paris Hilton hade släppt sin nya parfym som luktade så gott som skulle passa så bra till nästa fest. Att jag redan hade tio andra parfymer som förmodligen luktade minst lika gott spelade ingen roll. Det var ju ingen som luktade som denna. Men inte hade jag dom ca. fyrahundra kronor som en 30ml flaska brukar kosta ungefär när hon kommer med något nytt. Kanske någon femtiolapp billigare på nätet, oftast. Och den skulle ju vara så bra till festen. Nej men jag kan ju försöka samla ihop pengar till nästa månad så tar jag den på faktura.

Parfymen kommer snabbare än snabbast och på fakturan står det att jag faktiskt inte behöver betala in hela summan direkt. Jag kan alltså betala in femtio kronor och sen fortsätta betala av resten. Men det är ju bra, då behöver jag inte lägga alla pengar på en enda räkning. Då kan jag ju köpa något annat skoj för resten av pengarna. Oftast något helt onödigt såklart.

Sen kom ju någon annan designer/kändis med en annan parfym eller något annat jag ville ha. Och vad gjorde det att jag la på lite på mitt konto? Jag skulle ju fortfarande ha råd med detta. Jag kunde köpa saker nu och betala av dom senare. Skitbra idé det där. Insåg att flera sidor hade likadana system.. köp nu - betala sen. Så som kläder och inredning. Guds gåva tyckte jag då. Djävulens påhitt tycker jag idag den 10:e april 2012. Men jag var för ung och dum.. och naiv och fattig kanske för att inse det då. Då jag kunde ta något så simpelt som ett nagellack för ca 150 kronor på avbetalning. 150 kronor.

Sen lite senare började jag plugga och då levde jag på pengar ifrån CSN. Detta var x antal tusen i månaden som man fick. Eller förlåt, jag menade lånade. En viss del fick man. Men merdelen av dom tusenlapparna lånade man. Jag ska inte klaga på CSN lånet, absolut inte. Jag ska istället klaga på det som med det. Ett erbjudande ifrån min bank. Dom ville ge mig ett kort med 15 000 kronor på. Denna bank som aldrig träffat mig, inte vet vem jag är. Dom ville ge mig ett kort med dessa pengar på. Det kom ju lägligt eftersom jag då skulle ner till Ullared och hade tänkt spara pengar till det. Nu behövde jag ju inte det. Nu kunde jag dra kortet och inte behöva tänka på vad jag köpte. För min bank tycker jag ska ha detta kort. Jag skyller absolut inte på banken i detta fall, dom tvingade inte mig att dra kortet. Men jag tror ni förstår min grundtanke där.

Det var inte många kronor kvar när jag kom hem någon dag senare. Och frågar du mig idag vad jag köpte så kan jag inte direkt säga exakt vad det var. Lite kläder som höll en tvätt kanske.. någon film. Det där kortet blev också en ond cirkel. Varje månad ska man ju betala x antal hundra. Och ibland hade man ju dåligt med pengar så man betalade den räkningen och sen tog man ut dom pengarna ifrån kortet för att kunna betala en annan räkning. På så vis fick jag det många gånger att gå runt när man var arbetslös. Jag använde kortet för att handla mat ibland.

Jag hade inte mina jobb kvar så värst länge. Jag trivdes ofta inte. Att jag hade räkningar att betala spelade ingen roll. Jag kommer ibland inte ihåg alla jobb jag haft. Oavsett om jag hade jobb eller inte fortsatte jag i samma takt med shoppandet. Hann jag tjäna några tusenlappar på jobbet jag hade så gick dom till räkningarna, men det räckte oftast inte. Och nu innan jag började jobba på TC så fick jag låna pengar av familjen. Dom fick betala det jag shoppat. Saker som dom inte fick ta del av, det fick dom betala. Dom fick betala mina val. Säger inte att dom tvekade på att hjälpa mig med detta, men skammen i att behöva fråga om pengar. Det kan inte ens jag förklara i ord här för er som väljer att läsa detta. Så många sömnlösa nätter man låg och mådde dåligt pga. man lät detta gå ut över familjen.

Handlade massa på kredit när jag var arbetslös. Kanske av ren vana, kanske för att fylla upp för det jag egentligen kände. Förmodligen 50/50 om jag får gissa. Det har nog aldrig handlat om att ha det senaste. Jag har aldrig heller direkt gjort någon analys av varför det blev såhär. Jag lät det mest bara hända. Levde för dagen och tog smällen imorgon. Men hursom, om vi ska ta och avrunda detta så är det inte förens idag x antal år senare som jag kunnat ta tag i detta. Precis som jag skrev lite längre upp så betalar jag ännu av kreditkortet. Men andra krediter har jag idag tagit till banken och gjort ett större lån av. Med bättre ränta och om 36 månader är jag skuldfri ifrån det. Känslan när jag klev ut ifrån banken och dom hade beviljat mitt lån kan jag inte heller beskriva. Men det var sol och vårväder ute, men för mig kändes det som världens bästa dag. Nu kunde jag se framåt och planera min framtid.

Men precis som ni ofta ser på tv så säger dom oftast att resan inte tar slut där bara för att man löst det man haft. Det är resan efteråt som är svår. Att inte hamna där igen. För det är ju inte som så att hemsidorna försvinner eller att man kan handla nu och betala senare i sommar eller i höst. Det är fortfarande jobbigt att klicka i kortbetalning eller postförskott när jag shoppar. Alltså att jag betalar direkt eller när jag hämtar ut sakerna. Klart jag hellre vill lägga pengarna på annat, men det tänket försvinner sakta men säkert. För man måste tänka långsiktigt. Vill jag betala flera hundra i ränta och må dåligt eller spara dom pengarna och göra saker jag veeerkligen vill göra eller köpa det jag verkligen vill ha. Valet är ganska enkelt. För att dra ett exempel på hur jag menar med att man så lätt kan hamna tillbaka i gamla vanor. Jag hade ett konto på en hemsida som säljer kläder och lite annat. Där hade jag x antal tusen i skuld. Jag lyckades efter en tid betala av det. Några månader senare var jag fast igen.

Det började med att jag köpte en kamera för att den jag hade gick sönder och inte hade jag flera tusen i plånboken att köpa en ny kamera. Så jag tänkte "ja men jag tar den på avbetalning i några månader istället..men jag ska INTE köpa mer kläder på avbetalning" Heh.. trodde ni på det där? Slutade med en skuld på över tiotusen kronor. Och då var det BARA kläder till slut. Det är en ond cirkel. Men till slut måste man bestämma sig.

Idag har jag 2 st olika sparkonton på min bank, ett allmänt sparande där jag sparar till..ja gud vet vad. Om något skulle hända eller gå sönder. Och sen är andra sparandet till min operation. Den motiverar mig så otroligt mycket mer nu när jag vet att jag kan spara till den. Men mer om det i ett annat inlägg. Jag vill mest bara få detta ur mig. Kul om ni faktiskt tagit er ner hit och orkat läsa om detta. Jag skulle egentligen bara vilja vara så helhylle och säga att ge fan i att ta krediter och skuldsätt er inte. Det är inte värt det. Men det är inte upp till mig att säga det till er. Beslutet ligger hos er.

Då och nu

Jag har snart varit på samma jobb i snart 6 månader. Oerhört kort tid egentligen.. men lång tid för att vara mig. Kollar man tillbaka på dom jobb jag haft tidigare har jag aldrig varit kvar en längre tid. Och i många fall har det varit misstag ifrån min sida. Jag har inte kämpat för jobben, inte orkat gå dit. För det löste sig alltid på något vis.. det fanns alltid något nytt som kom. Tänker jag tillbaka så finns det jobb jag mer än gärna hade velat ha kvar, inte för att jag är missnöjd med det jag har - tvärtom så gillar jag det väldigt mycket. Men det jag menar är att dom jobben har också funkat bra för mig. Men jag var för dum och lat för att inse det då.

Det som fick mig att inse detta och verkligen ta vara på denna chans jag fick nu var att jag var i botten rent ekonomiskt. Jag fick låna varje månad av min familj för att klara mig. Och det är inte kul att behöva långa pengar månad efter månad. Det kändes skamligt faktiskt. Det finns ingen tvekan om att dom inte skulle hjälpt mig, men det är ändå jobbigt. Jag menar, dom har också räkningar att betala och ska inte behöva betala mina räkningar för saker jag dragit på mig. Nej.. där vill jag aldrig hamna igen faktiskt.

Så det är detta jag tänker på varje morgon när jag bara vill ligga kvar, vill ringa och vara "sjuk". Jag får skuldkänslor när jag ens tänker den tanken idag. Det är inte alla dagar man vill iväg och jobba. Men känslan av att kunna betala sina egna räkningar och kunna köpa saker som man vill ha och få det att gå runt OCH kunna spara pengar är obeskrivlig. Jag har varit hemma en handfull dagar sen jag började, men då var jag sjuk också. Inledde ju utbildningen med att inte ha någon röst kvar i princip haha. Trodde aldrig jag skulle klara av jobbet när vi började där. Kommer ihåg det så väl. När alla var där och vi presenterade oss. Kommer ihåg att jag pratade med Robin på infoträffen innan vi visste om vi fick jobba där. Kul att vi sen hamnade i samma grupp!

Så nej, jag ville mest bara skriva av mig ang. detta för mig själv. För min egna skull då jag är stolt över mig själv.

What can I say

I tried to be all that you need
Tried to not ever let you down
Still I can see it in your eyes not good enough
This time I believed that I really could change
I gave it all
This time you really had me everything
I guess I was wrong
I guess I was wrong

What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I'm hurting you

I tried hard only to be him
You've always wanted in life
Still I just bring you misery
What can i do?
This time I believed in you, in me
And I have it all
This time I could see it all perfectly
I guess I was wrong
I guess I was wrong

What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you

Without you I keep crying
With you I am just hurting you
Without you I am dying
With you I am tearing your heart
Without you I am crying
Without you I am dying

What can I say what can I do
This is who I am and I'm hurting you
What can I say what can I do
No matter how strong my feelings are
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I always end up hurting you
I'm hurting you.

True story

Angelique - varför skulle jag bli bimbobrud?
Fredrik - bröst hallå!
Angelique - hahahahah meh, vilka fördomar du har idag fredrik!
Fredrik - Vet ^^
Fredrik - man måste ju vara lite rädd för ifall du totaldissar mig när du får boobzen
Angelique - haha never, jag behöver nog ha dig ett tag till ska du se
Fredrik - Hahahah
Fredrik - Jag är inget redskap!
Angelique - nej nej, jaaag veeet.. du har känslor och bla bla
Fredrik - känns iof som att vi aldrig kommer sluta snacka alltså haha
Angelique - Neej
Fredrik - om 20 år sitter vi på msn fortfarande
Angelique - Lätt
Fredrik - promise alltså
Fredrik - vore så jävla kul

I try to catch my breath again

'Cause sometimes you feel tired,
feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up.
But you gotta search within you, you gotta find that inner strength
and just pull that shit out of you and get that motivation to not give up
and not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse.



Pratade med S förut. Det var inget vidare trevligt samtal.. att höra att en vän vill begå självmord och befinner sig 12 mil bort är en känsla jag inte kan beskriva. Jag kunde inte annat än att bli förbannad på honom. Och sen förklarade jag varför jag inte vill att han gör något. Han kunde inte respektera det sa han. Men han vart märkbart berörd av mina ord. Väldigt länge har jag inte orkat förklara för honom om en del saker. Vissa saker måste man ta IRL. Men i denna stund behövde han nog höra detta. Han behöver någon som tror honom. Tror på honom. Jag försvarar honom oavsett vad folk säger. Vad jag inte försvarar är vad han gör, jag kan aldrig göra det. Men jag förstår varför han gör det. Jag sa till honom att jag sett genom hans bubbla för flera år sedan..och han vet att jag gjort det. Han verkade uppriktigt glad över att jag inte behandlar honom som hans "vänner" gjort. Svarade att jag aldrig haft anledning att vara otrevlig eller elak emot honom, han har funnits där för att prata för mig genom åren, likaså jag för honom. Fick även till ursäkt för sist vi prata, då han spårade ur. Jag sa att det var glömt, men jag uppskattade ursäkten.

Jag åker dit över dagen nästa vecka, är det något jag ogillar så är det när vänner mår dåligt. Ibland tror jag..eller nej ibland vet jag att jag tar på mig för mycket av folks problem. Men så har det alltid varit, vare sig jag vill eller ej har jag med all säkerhet ältat många av mina vänner problem och försökt hitta en lösning åt dom. Nu vill jag inte att ni ska tycka synd om mig, verkligen inte. Jag vill bara vara 110% ärlig om när jag säger att jag älskar mina vänner men ibland måste även jag dra mig undan och bli "off". På senaste tiden har jag varit så otroligt stressad att jag gråtit om nätterna. Men sakta men säkert börjar jag gå genom orsakerna. So don't worry.

Annars då.. ptja, ibland känner jag att jag finns tillgänglig för ofta och överallt. Skum tanke men se det såhär, jag finns tillgänglig 24/7 via telefon. Jag finns tillgänglig på Facebook, Twitter och MSN. På något höger och vänster går det alltid att nå mig. I dont know.. bara en jävla tanke jag inte kan få ur huvudet. Kanske borde stänga av telefon oftare. Hmm.. annars är jag väl lite trött på folk som inte riktigt tar sig tid att fråga om man vill umgås, utan att det alltid är jag som frågar. Jag tröttnar väldigt fort på det. Väldigt fort.



Somtimes it feels like the world's on my shoulders
Everyone's leanin' on me


Thoughts are spinning in my head



Efter lite sömn känns allt bättre, mindre bra att vakna nu dock men hey. Så kan det vara ibland. Annars är jag allmänt tankspridd som vanligt på natten. Funderar över en del av brevet, lite hur jag ska tolka det. Helt oväntat är det inte, faktiskt inte. Och varför är min respons på det inte oväntad heller? Sen vad kommer hans reaktion vara på det jag skrev? Jaja, han kommer få mitt brev på tisdag eller onsdag och jag får svar torsdag eller fredag. Så då får vi se. Haha, förlåt om jag gör er nyfikna eller trötta över detta hemliga inlägg men det är inte direkt något jag vill lägga ut. Varken här eller i den privata bloggen, så pass privat är det. Har inte pratat med någon om det heller, kanske gör jag det när jag vet mer om saken.

Hinder - Lips of an angel

There is no escape now



Fick ett efterlängtat brev idag. Jag både skrattade och grät, ska börja skriva svar ikväll.

....

Trött jag blir.. helt plötsligt förstår jag varför jag valt att ta upp kontakten med vissa.

I can't keep wasting my time

Jag borde veta bättre.. men jag spelar med i ditt spel. I'll just wait..for now.

Lycka

Många reagerar på mitt namn när jag presenterar mig. Inget fel i det, blir bara glad att alla tyckt det är ett fint namn och ovanligt. Och jag brukar säga att jag bytte namn för ett tag sen och dom frågar då såklart varför jag gjorde det. Mitt vanliga svar brukar vara att jag egentligen skulle haft Angelique som namn och tyckte om det bättre. Det är också sant, väldigt sant. Jag valde helt frivilligt att byta namn, stor del för att jag tyckte bättre om det namnet. Men det finns också en annan anledning som jag nog aldrig berättat för någon.. inte så vitt jag vet att jag gjort iallafall, let me know if I'm wrong. Den andra anledningen är att jag valde att lämna massa shit bakom mig med det namnet. Spela roll vad det var, det behöver inte ens nämnas i bloggen just nu för att det är så oviktigt. Men med mitt nya namn valde jag också att göra en nystart.. och det är något som jag fortfarande håller i så hårt. Att se det positiva med allt..

För det går faktiskt att göra det, bara man vill. Jag hade kunnat vara kvar och gnällt om saker, men vad får jag ut av det mer än att bli mer arg? Jag hade kunnat vara kvar och vara ledsen över saker som hänt, men samma sak där.. Livet går vidare vare sig man vill eller inte. Och jag tänker inte vara en ledsen och arg människa. Deal with it direkt och gå vidare sedan har jag haft i huvudet så länge. Det hjälper så otroligt mycket, jag väljer mina moments där jag kan haka fast ibland.. men aldrig för länge. Många skulle säkert skratta och sätta mig i ett fack för såna där överglada människor när dom läser detta, det får ni gärna göra. För jag är hellre glad än ledsen. Nu ska jag inte säga att tiden med namnet Jeanette var enbart dåligt, det var oerhört mycket glädje där.. många av mina bästa år. Där jag blev den jag är idag. Pga. alla människor som jag mötte och träffade. Jag brukar tänka på citatet "Jag är en del av alla jag mött". Och jag försöker ta efter lite av det på mitt egna sätt, att ta det som är bra med någon. Om någon ger ett bra råd eller är har något sätt som är bra för något, ja då kan man ju faktiskt kopiera det.

Jag hade aldrig velat göra något annorlunda idag, kanske ville jag det då just då när något dåligt hände. Alla killar jag träffade tex.. jag lärde mig mycket om dessa varelser där i tonåren. Min destruktiva period, jag är ändå glad för att jag hade den.. på så vis får man en annan förståelse. Men jag tror inte heller man måste gå genom vissa saker för att ha förståelse för saker som man inte varit med om, sunt förnuft kommer man långt på. Och är man som mig, intresserad av människors beteende så snappar man upp en del. Mina vänner, ni har både blivit analyserade en eller fem gånger av mig, haha. Man lär sig om andras vanor, och varför dom gör som dom gör. Try it, det är kul. Både en eller femhundra gånger kan man förutspå en persons handlingar.

Hursom, jag är lycklig. Jag säger då inte att allt är perfekt.. men jag är lycklig. För jag vill inte att allt ska vara perfekt, då skulle jag ju inte ha något att uppnå hela tiden. Vore ganska tråkigt och man skulle bara sitta där och ha det perfekt. Fan vad tråkigt alltså. Haha nej men det jag vill få fram med hela allt detta är att var glad för fan haha. Det jag fått ut av detta är att jag kan hitta dom där små sakerna och bli glad, tex var det en fredagskväll efter vi varit hos mamma och pappa. Jag och Andreas gick ifrån bilen till lägenheten och då hörde jag fågelkvitter, ni vet sådär som dom låter på en sommarmorgon.. ni kanske inte vet men skit samma det var något som fick mig att minnas tidiga promenader på morgonen. Och vad är meningen med detta? Jo, jag hade kunnat bli nedstämd och önskat att var så ännu.. men istället så blev jag glad över att jag hade så kul just då.

Jag hade rätt va?

IcEmAn jam jam kall falukorv säger:

jag är onyckter
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
fan då kan inte stava
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
jag fattar va du menar..
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
bra
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
love
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
u
IcEmAn weiieee fuöösom en kastrul säger:
=)
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
haha.. ge dig nu..






IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
men men alla mäniskor glömer
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
med tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
tror du det..?
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo man gör det med tid men det kan ta tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
njaa.. vette fan det..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
jo då om jag sluta prata med dig så glömer du mig inom en viss tid
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
har jag svårt att tro..
IcEmAn jam jam kall falukorv säger:
dåra ?
Nettizen [Folk tror för mycket och vet för lite] säger:
nää men jag tror att vissa personer kommer man minnas livet ut..



About me

Vi var ju på mötet hos socialförvaltningen, ja eller soc för er som inte vet vad det heter. Vi hade med oss allt som man skulle ha med osv, pratade lite allmänt om hur det låg till och hon sa att denna månad hade vi ett överskott på runt 800 kr. Så i februari fick vi inget alltså, men nu i mars skulle vi få ekonomisk hjälp. Vi skulle få hjälp ifrån Soc. Det kändes inte alls bra på ett sätt att sitta där och behöva få sån hjälp, jag skämdes lite faktiskt. Socialförvaltningen har alltid, ALLTID varit min sista utväg. Och jag har alltid fixat så jag inte behövt gå dit, det har dykt upp jobb i sista sekunden. Alltid. Men inte nu. Nu satt man där och redovisade papper som man hört vänner och bekanta gjort. Allt för och få pengar till mat och hyra. Det är inte mycket man får heller, tro inte att jag räknade med en skyhög ersättning. Nej, jag vet att det är exakt så man klarar sig. Mycket mer än så är det inte. Tex. så har jag 400 kr till nöje/fritid.. det är en aningens skillnad på vad jag haft förut. Och kläder var väl runt 500 lappen.. mat över 1000 kr tror jag. Men vad gör man? Dom betalar hyra osv.. så jag välkommnar alla pengar och hjälp. Men det är så landet ligger alltså.. Jag får ekonomiskt stöd ifrån socialförvaltningen.

Och som jag skrev så har detta alltid varit mitt sista val. Jobbet i Örebro tog slut, eller uppdraget tog slut heter det väl mer. Och dom hade inget mer just nu. Och tro inte att jag ligger på latsidan, jag söker minst 1-2 jobb per dag. Har börjat söka i Karlstad nu också, det går faktiskt direkt buss ifrån stan dit. Något borde dyka upp, vad som helst egentligen. Och ja, jag sökte till PEC och ska på info träff på onsdag. Om ni känner mig så vet ni att jag jobbat där förut.. Ja, telefonförsäljare. Sug på den. Men jag jobbar hellre med det än att leva på soc. I really do. Men vi ska inte ropa hej ännu, en 3 dagars utbildning väntar (som inte ens är betald) innan själva jobbet drar igång. Ni får hålla alla tummar för mig, och att jag lyckas bättre denna gång att sälja ;) Hahaha, trust me. Jag är ingen bra säljare direkt.. men roligt hade vi iallafall där borta. Och jag kommer fortsätta att leta jobb, jag kommer inte ge mig förens jag har ett jobb.

Och ni som funderar över om inte mina föräldrar kan hjälpa mig? Nej, eller ja.. Dom kan hjälpa mig till en viss del, så som mat osv. Men båda två blev arbetslösa nu när alla drog ner på personal. Mamma är sjukskriven sedan några år tillbaka pga. en stroke som hon fick och hon går på dialys 2 dagar i veckan fortfarande. Pappa söker jobb som alla andra. Så ni kanske förstår, jag vill inte direkt mjölka dom på pengar. Och skulle aldrig göra det heller, jag står hellre på egna ben. Och för att gå vidare med mammas stroke så har hon en polycystic njursjukdom. Och risken finns att jag också har det, jag kan inte ens kolla upp det förens jag blir runt 23 år. Detta är något som oroar mig ganska mycket, kommer jag behöva gå på dialys och käka massa piller också? Jag har ingen aning.

Men för att vända det hela till något annat, så funkar allt bra. I övrigt alltså, haha. Jag har lyckats hålla mig frisk ifrån alla förkylningar (kommer säkert vakna upp sjuk imorgon) och allt annat skit. Och med kärleken går det också bra, vi har lyckats hålla ihop över 5 år nu ;) haha. True love ♥ Jag reflekterar rent allmänt över saker och ting, försöker hitta lösningar på små vardagsproblem.

Funderar på vilka vänner som verkligen är mina vänner och vilka jag borde "göra mig av med" och vilka som borde vara närmare. Tog kontakt med en vän häromdagen.. i hopp om att han skulle vara förändrad och faktiskt sluta vara så tragisk. Men nej, same old shit. Skillnaden var väl att han nu pratade med psykolog och läkare.. men han mådde inge bättre för det sa han. Förstår inte när han ska växa upp och ta ansvar för sig själv och sluta skylla allt på andra.. speciellt hans välmående. Jag sa upp våran vänskap med ett klick på telefon på en fest för ca ett år sen. Jag sa till honom att jag orkar med massa trams..klick. Jag vet inte ens om jag kan ha kvar honom som vän.. för jag får inte ut något av det hela. Inte mer än hans tjat om att ses.. och det funkar inte serrö. Men jag hoppas för din skull att du mognar.. då kanske vi kan ses och prata som normala människor.

Nej jag ska sluta babbla alltså.. tror inte ens jag fick med 50% av allt jag skulle skriva men detta är något.. och som sagt, detta har inget av värde för er andra egentligen. Detta är min blogg och den funkar som en allmän dagbok för mig.

You said we wouldn't be apart



Jag tror alltid saker händer av någon orsak, det finns en mening med det. Det jag vill komma till är att jag har oerhört svårt att släppa människor som någon gång funnits i mitt liv på något sätt. Jag kan stänga av folk fort om jag känner att det inte stämmer på något plan, men jag lämnar alltid dörren på glänt för att kika om dom gör förbättringar eller skärper till sig. Inga större problem att släppa tillbaka folk om jag tycker att dom förtjänar en andra chans. Det finns två personer jag tillägnar denna fundering, var det meningen att vi skulle kunna umgås och prata igen? Båda två har varit min bästa vän. Den jag berörs mest av tog det 12 år igen innan vi pratade och träffades.. det jag tror är att vi var på helt olika plan i livet under den tiden, vi var så olika.. oerhört olika. Men idag är vi snart 22 år och känner att vi kanske på något sätt har ett band? Vi har en hel barndom tillsammans och vi är faktiskt ganska lika med hur vi tänker. Den andra gick det inte så länge mellan, men vi bor inte i samma stad längre och vi storbråkade. Men hur vi än vrider och vänder på det så känner vi varandra oerhört bra.

Jag tror att om man vill och orkar så kan man faktiskt ta upp fd kontakter. Även om man tror att man växt ifrån varandra så kan man alltid försöka. Ni var ju vänner av en orsak eller hur? Sorry om jag babblar fram och tillbaka men nu skriver jag rakt ifrån hjärtat och hur jag känner. Jag känner att dom här människorna är för bra för att slängas bort sådär.. Dom är två människor jag vill umgås och ha i mitt liv.

Nu ska ni inte tro att jag glömmer bort er andra ;) haha. Ni är lika underbara såklart.

The answers to the questions are getting closer

Varje gång jag behöver ny energi, nya idèer.. så lyssnar jag alltid på Eminem..idag är en sådan dag. Märkligt att man blir utdömd pga ens personlighet.. på en skola av lärare. Men jag ska ju vara glad säger dom, för att dom inte slängt ut mig. Ni har ingen aning. Är det så konstigt att jag vill jobba med ungdomar som är i samma sits som mig? Är det så konstigt att jag tycker att vi har dåliga lärare? Ni är lärare på papper, men ni har ingen aning om hur folk fungerar. Jag har tydligen haft dålig attityd.. ha. Ni har ingen aning. Jag har ingen respekt för er längre.. ni är patetiska. Det bästa av allt är att ni försöker skylla över allt på eleven.

I was just a little kid

I lördags var det som om tiden tagit mig 10-12 år tillbaka i tiden, jag blev oerhört glad på något sätt. Om det finns en person som gör mig nostalgisk så är det hon. Vi stod båda två i det hus som vi haft oerhört många minnen i, det var som om vi aldrig varit ifrån varandra i 12 år.

You just sometimes need a push



You self destructive,
Little girl.
Pick yourself up,
Don't blame the world.
So you screwed up,
But you're gonna be okay.

Tidigare inlägg